Den som vet, vet att Huggorm är ett rockband från Luleå. En glödande, blödande dist-och-boogie-explosion med epicenter i Örnäsrondellen. Fem fullvuxna pojkar med varma hjärtan, stora drömmar, mjuka händer och stela höfter som kanaliserar Queen, Kiss och Johnny Thunders med samma kärleksfulla omsorg som en björnmamma vid en hjortronmyr slickar sin unge ren från dy, ris och tallbarr. Det är rock som rock ska vara – alltså som seriös och tung konst när konsten är som mest finkänslig och skicklig och samtidigt dum i huvudet.
Det är bara rock, Jävligt bra rock.
“Du vill ha Christoffer Wennbergs sångröst som tröst, som trerättersmiddag och förlossning till ditt förstfödda barn”
Orden tillhör Magnus Tosser, nöjesredaktör på NSD, efter en av Huggorms slutsålda och hyllade klubbspelningar i hemstaden Luleå. Men historien börjar tidigare, en mindre lyckad kväll 2017, då en i övrigt katastrofal fest slutade med att Wennberg och vännen Joakim Brännvall satte sig och skrev ”Demoner i skallen”. Konceptet hade grott länge. De ville se vad som hände om de kanaliserade in alla influenser av KISS, ABBA och Queen - stora refränger, elektrifierande melodier, harmoniserande gitarrer och texter om Livet, Döden och allt däremellan - i en fyra minuters pulserande rockopera. Svaret blev Huggorm. Knivskarpt, riffdrivet, euforiskt och livsbejakande. Träffsäkert som ett brännbollsträ i huvudet. Rock som rock ska vara, för de som vill känna sig förälskade, kåta eller frälsta. ”Kom och se oss ikväll / om du vill känna att du lever /…/ Jag vill in i ditt hjärta / slita ut allt det svarta” som de sjunger i programförklaringen från 2021. En låt som de gav namnet ”Hybris” (”annars hade nog folk trott vi var dumma i huvudet”, som de säger själva).